Min bästa vän.

En sån där bästa vän som kan konsten att muntra upp en när man man behöver det. Det händer att jag blir arg på henne ibland men vi blir bästisar igen när hon får en godisbit. Den där förväntansfulla blicken hon har när hon vet att man har något i handen, hon är så söt så man smälter. Hon beter sig ibland som att hon vore unghäst trots att hon är 15 år, och man kan i förväg lista ut när hon ska bli rädd för något som hon egentligen inte tycker är läskigt, ibland skrattar jag åt det, ibland tycker jag bara hon är jobbig men då får jag alltid dåligt samvete efteråt. När hon verkligen är rädd för något på riktigt så litar hon på mig och följer mig om jag ber om det. Trots att människor har varit elaka mot henne förr så har hon aldrig nånsin visat några tecken på att göra något elakt mot en människa. Hon visar bara tillit, gång på gång. Hon har ett stort hjärta och den speciella relationen jag har till henne kommer jag aldrig ha till någon annan häst, det är jag säker på.

//Camilla 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0